Jake and the Twins har nöjet att, naturligvis i samarbete med Kricken, inom kort presentera även en fotoblogg. Intresset för Krickens person har spridits snabbare än vad vi kunnat ana och det känns som det naturliga steget för att kunna konkurrera med övriga bloggar som ploppar upp och som uteslutande handlar om Kricken och hans förehavanden.

Utan att vilja göra reklam för någon annan kan ändå nämnas bloggar som Förförd och älskad av Kricken, Kricken mitt i Vietnam och Kricken mellan 1943-1967. Avgörande historiska ögonblick.

Även en begränsad försäljning av kläder och trivsamt designat köksmaterial kommer att inledas kring årsskiftet och prövas under ett par vintermånader. Planerna på ett piratradioprogram där vi följer Krickens vardag än intensivare trampar ännu vatten då vi väntar på bättre tider, och då Kricken uttryckt en viss skepsis inför projektet. ”Utan mig har ni inget att prata om, så var jäkligt aktsamma med hur ni framställer mig” utbrast han när diktafonen var avstängd i samband med ett batteribyte.

Läste en intervju med Kricken idag i något livsstilsmagasin. På bilden höll han fram en bild på en bil han verkade intresserad av att köpa. 17 000 skulle dom ha, tror det var en Opel. Matt och gråfärgad gav den ett klent intryck, varken flames eller clip-on fälgar som snurrade. Ingenting med bilen utstrålade livskvalitet eller framgång, det var bara en bil som sa - ”Jag tar dig från punkt A till punkt B. Det kan vara svårt för mig att ta dig vidare till punkt C eftersom jag ger så negativa vibbar och folk blir arga, men det är lugnt att vända tillbaka till punkt A”.

Jag förstår självfallet att Kricken var sarkastisk med bilden på en Opel utan varken flames eller clip-on fälgar, det förstår alla och det passar inte in i ett livsstilsmagasin av finare kaliber. Men bilden i sig var ändå en metaberättelse som legitimerade Krickens framtida deltagande i vilket livsstilsmagasin som helst, det var kort sagt lysande. Kricken dirigerade förövrigt intervjun fulländat, spred fokus över hela sig likt i ett regn av uppmärksamhet och i denna epok präglad av bourgeoisie och företagsamhet är det uppfriskande att se hur någon fortfarande vågar visa sig som en känslomänniska mot bättre vetande.

”Dylik förbrytarfysionomi har jag inte sett på år och dar” berättade Kricken över ett parti Settlers. ”Insjunka ögon, stråtrövarpanna och håret låg i ansiktet i orediga tovor. Typiskt kustfolk, dom vet man ju hur dom är. Tvättar händerna i salt och äter allt som går att stoppa in i munnen”.

Han var ovanligt grälsjuk den här kvällen, helt olik den Kricken jag en gång lärt känna för många år sedan. Han låg bra till i partiet, så Settlers kan inte ha varit orsaken till hans irritation, utan det måste vara något som låg djupare. Jag bestämde mig snabbt för att läsa mellan raderna, tog för givet att hans förakt var riktat mot rondellens gycklare som sista tiden spridit sig likt en löpeld genom hela staden. Att gå på Amore och mötas av eldslukare bland de tillresta bratsen, något som var otänkbart för några månader sedan, kan få vem som helst att tappa tron på sin omgivning. Jag försökta alliera mig med honom genom att droppa ett - ”Vart jag än vänder mig så står dom där med sina rejvbyxor, reflexband och smutsiga fötter. Dom är för dåliga för att dansa”, men han såg mest frågande ut. När det blir kallt håller dom sig i vart fall inomhus, dom djävlarna

Ett par glas vin innanför västen på Kricken och man har en sprudlande fontän som i timmar kan vräka ur sig både det enda och det andra. Det kan vara berättelser från hans barndom, reflektioner av hans omgivning eller drömmar om hans framtid. ”När jag var lite ville jag bli brandman” sa han i helgen, ”det känns kanske inte så jäkla unikt idag men då tyckte jag att det var fräckt. Idag vill jag bara vara fri. Okej, inte fri som en anarkist är fri, det är inte frihet, utan fri att utvecklas. Det känns bara viktigare ju mer jag tänker på det. En kompis som också ville bli brandman jobbar med det idag. Han har bibehållet sin dröm sen dag ett, men jag tycker bara att han känns oflexibel”.

Sen pratade han inte mer på säkert en halvtimma, han bara stirrade på mig som om han inte kunde se mig. ”Jag är inte imponerad” var det sista han sa innan han reste sig och gick, ”jag är inte imponerad”. Jag kunde inte undgå att tänka att det var mig han pratade om hela kvällen