Jag träffade Kricken i dagarna, han hade blivit ett år äldre och var på strålande humör. Han bjöd på en klassisk prinsesstårta hemma hos sig, vi småpratade och kivades sådär som bara vi kan. Vi gick till hans favorit ställe och drack hans favorit öl, ja det var ju ändå hans kväll. Han pratade med musiker, jag log och sen drack vi mer öl. Han var lycklig på ett sätt som jag inte tror han varit på länge. Alla var där, det kanske var det som livade upp honom, men jag tror det var hans planer förde närmsta veckorna som verkligen värmde honom inombords. ”Jag vill ha ett midvinterblot” sa han ”även om det inte är jul ännu. Jag vill att du kommer”. Ett blot sa jag, där man offrar typ ett djur? ”Ja, ett blot” sa han. ”Jag har redan ett djur att offra, det kommer att bli häftigt.” Sen gick han skrattandes därifrån och nynnade på en låt jag knappt känner till:

No is the saddest experience you'll ever know
Yes it's the saddest experience you'll ever know
'Cause one is the loneliest number that you'll ever do
One is the loneliest number, whoa, worse than two

Det är oklart om Kricken helt avslöjat mina återgivanden av vår samtid, om han ens kan ana utsträckning av mina förfrågningar, men han är i vart falla något på spåren. Oavsett vad han tror sig veta kan det bara vara toppen på isberget och jag går så långt som att säga att han omöjligt skulle kunna greppa hur långt det här sträcker sig, ja även om någon visade honom adressen till den här sidan. På stan sprider sig dock ryktet som en löpeld och massorna ägnar sig åt dyrkan av en idealiserad bild av Kricken som i viss mån faktiskt får skyllas mig. I tidningarna har det till och med varit tal om såväl koppleri som frosseri såhär i festivaltider. Dock har Malmös nattfjärliar och lika oblyga besuttna, två grupper som i festivaletider skamlöst är ute mitt på ljusa dagen i stället för att smyga längs husväggar i skydd av mörkret och dra passerande människor i rockärmarna, inget med varse sig den här reportageserien eller Kricken att göra. Festivalens mörka sidor får skyllas på festivalen i sig och ni kan till och med se mitt inlägg enbart som en känga åt dessa återkommande stadsfestivaler. Om vi skall låta Staffan Ling bära hundhuvud får tiden utvisa.

Som män har vi inte tid att väga beslut mot varandra, vi måste hela tiden se livet rakt i ögonen och går framåt med långa kliv. Inget får störa rytmen, vi har inte tid att fundera på vad som är ”rätt” och vad som anses ”fel”. Vi lägger alla beslut i en inbillad skål, jag och Kricken, och låter slumpen avgöra vad som passar given situation bäst. Låter en lapp med texten ”grime” gömmas i en främlings knutna näve och avgöra åt oss. Vi låter slumpens rättvisa vingar omfamna oss, ge oss trygghet och bespara oss tid. Vi är rädda, men tvekar vi kan vi börja blöda. Jag och Kricken gör bara valet att inte behöva välja. ”Bara en invecklad och kringgående manöver” viskar någon som inte vill synas, ”för att undvika sanningen”. ”Ni satsar allt, men har inget att förlora” har någon annan skrivit på väggen till en viktig byggnad, kanske menat som ett hot. Vi låter oss inte skrämmas, jag och Kricken, inte längre.