Det är oklart om Kricken helt avslöjat mina återgivanden av vår samtid, om han ens kan ana utsträckning av mina förfrågningar, men han är i vart falla något på spåren. Oavsett vad han tror sig veta kan det bara vara toppen på isberget och jag går så långt som att säga att han omöjligt skulle kunna greppa hur långt det här sträcker sig, ja även om någon visade honom adressen till den här sidan. På stan sprider sig dock ryktet som en löpeld och massorna ägnar sig åt dyrkan av en idealiserad bild av Kricken som i viss mån faktiskt får skyllas mig. I tidningarna har det till och med varit tal om såväl koppleri som frosseri såhär i festivaltider. Dock har Malmös nattfjärliar och lika oblyga besuttna, två grupper som i festivaletider skamlöst är ute mitt på ljusa dagen i stället för att smyga längs husväggar i skydd av mörkret och dra passerande människor i rockärmarna, inget med varse sig den här reportageserien eller Kricken att göra. Festivalens mörka sidor får skyllas på festivalen i sig och ni kan till och med se mitt inlägg enbart som en känga åt dessa återkommande stadsfestivaler. Om vi skall låta Staffan Ling bära hundhuvud får tiden utvisa.