Jag och Kricken umgås numer nästan på regelbunden basis. Helgen var späckad med aktiviteter vi delade och jag kan glädjas åt att mina undringar och förfrågningar här omkring har haft en så upplyftande effekt på vår samexistens. Överallt kommer folk fram på gatan och berättar vad Kricken har gjort, ger förslag på hur jag skall få tag på honom, vart han är just nu och vart han skall ta vägen. ”Lägg in en bild,” ropade någon över en stimmig lokal, ”visa oss hur han ser ut”. Jag kommer att stoppas på gatan av en, vad som troligen kommer visa sig vara en total främling, som gratulerar mig till mitt mod att efterlysa Kricken i ett kommande nummer av tidningen Rodeo. Om det stämmer, om det ens visar sig vara en tillfredsställande lösning går att diskutera. Jag har ju både adress och telefonnummer, jag tror till och med att jag skulle vara välkommen att oannonserat titta förbi ibland, så vad det skulle tjäna att efterlysa honom i en gratistidning får stå för främlingen.